Läste denna lilla historia ute på Hasse Arvidssons Blogg och kände att den ville jag ha med här...
"En gammal indianhövding satt och pratade med sin sonson.
Han sörjde djupt en tragedi som inträffat i familjen. Han sa
- Jag känner att jag har två vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten.
Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.
Sonsonen frågade:
- Vilken varg kommer att vinna, farfar?
Han svarade:
- Den jag matar."
Ur boken – Det goda mötet / Emmanuel Ezra
En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans
liv fram. Han märkte att vid varje period i
livet fanns spår i sanden av två par fötter:
det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då
såg han att många gånger under sin levnads
vandring fanns det bara ett par fotspår. Han
märkte också att detta inträffade under hans
mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han
frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den
gången jag bestämde mig för att följa Dig,
att Du aldrig skulle överge mig utan gå
vid min sida hela vägen. Men jag har märkt
att under de allra svåraste tiderna i mitt
liv har det funnits bara ett par fotspår.
Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig
när jag behövde Dig mest."
HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar
dig och skulle aldrig lämna dig under tider
av prövningar och lidande. När du såg bara
ett par fotspår - då bar jag dig.
Här är några ord som jag hittade för några år sedan, minns inte vart men det är en liten tankeställare när man känner att allt blir för mycket...
Har du aldrig undrat hur mammorna till speciella barn blir utvalda?
Jag ser på något vis Gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet.
Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok.
Gud ger ängeln ett namn och ler ”Ge henne ett handikappat barn”.
Ängeln blir nyfiken, ”Varför just henne Gud? Hon är så lycklig.”
”Precis”, ler Gud. ”Kan jag ge ett handikappat barn till en som inte kan skratta? Det vore grymt”.
”Men har hon tålamod?” frågar ängeln.
”Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då skulle hon drunkna i en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron lagt sej kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne i dag. Hon har rätt känsla för sej själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ska ge henne lever i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte bli lätt”.
”Men herre, jag tror inte ens hon tror på dej”.
Gud ler. ”Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk”.
Ängeln flämtar, ”Självisk? Är det en dygd?”
Gud nickar. ”Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva.”
Ja. Här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men hon ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger ”mamma” för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer veta det. När hon beskriver ett träd eller en solnedgång för sitt blinda barn, kommer hon vara en av de få som någonsin får se mina verk.
”Jag ska ge henne kraften att se det jag ser... okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta.
Hon kommer aldrig vara ensam. Jag kommer vara vid hennes sida varje minut, varje dag hela hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida.
”Och hur blir det med en skyddsängel?” frågade ängeln.
Gud ler. ”En spegel kommer vara tillräckligt.”
Författare okänd
